Under många år gick jag omkring med knutna nävar, spänningar i axelpartiet och en känsla av plågsam ofrånkomlighet. Det ofrånkomliga i ett språks långsamma urvattning och död. Den ena  vågen efter den andra av anglosaxiska modeord nästlade sig in i vårt gamla, uttrycksfulla och fullt tillräckliga språk. Kunde det vara så att nästa generation inte skulle kunna läsa våra svenska klassiker? En hemsk period av min tillvaro.

Men så en dag kom jag i kontakt med nätverket, kamporganisationen, föreningen, lobbyorganet Språkförsvaret. Och se, känslan av ödesbunden ofrånkomlighet försvann! Man kan handla, det går att förändra! Som medlem i Språkförsvaret fick jag både en samhörighet och ett instrument för konkret handling. Och handlingsfältet är brett: att försvara det svenska språkets ställning som det officiella Sveriges främsta uttrycksmedel, främja internordisk språkförståelse och bidra till att återinföra studiet av främmande språk (andra än engelskan) i skolan.

Att måna om sitt modersmål är inte att utslag av nationalism. Att behärska och kunna utnyttja sitt eget språks rikedom är en solid och kraftfull plattform att närma sig världen ifrån.

Rolf Horneij

31/10 2011